min kund accepterar inte att jag vägrar att besvara en fråga

En avnämare kan förkasta ett vägran, men kan inte sätta VSME-gränsen åt sidan

Om en avnämare inte accepterar att en fråga förblir obesvarad, förändrar det inget vid själva utgångspunkten: kedjebestämmelsen i rapporteringsdirektivet för hållbarhet drar en gräns för vad ett rapporteringsskyldigt företag får förespegla av en leverantör med tusen anställda eller färre. Oenighet om den gränsen är i första hand en dialog mellan två parter, inte ett automatiskt ansprak för den som utarbetade frågelistan. En avnämare kan väl hävda att informationen är nödvändig, kan begära en förklaring, eller kan ifrågasätta relationen på andra grunder — det är en affärsmässig avvägning, skild från frågan om den ursprungliga frågan låg inom VSME.

I praktiken hjälper det att hålla dialogen så saklig som möjligt: inte "detta behöver jag inte säga", utan en hänvisning till den standard på vilken vägran bygger, med en kort, saklig förklaring till varför den efterfrågade informationen faller utanför. Hur en sådan formulering kan se ut är utarbetad i hur skriver jag snyggt att jag inte kommer att besvara en fråga. Om avnämare fortsätter att insistera, är den underliggande punkten ofta inte tonen på svaret utan frågan om den ställda frågan verkligen överskrider VSME-basmodulen — det är precis vad kan min kund bara ställa alla hållbarhetsfrågorna han vill tar upp.

Det som ligger till grund för detta: kedjebestämmelsen och VSME-basmodulen

Kedjebestämmelsen i direktiv (EU) 2022/2464 begränsar vad ett rapporteringsskyldigt företag får kräva av en mindre leverantör, med EFRAG:s VSME-basmodul som referenspunkt för vad som faller därunder. Denna begränsning reglerar vad som får frågas — inte hur en avnämare reagerar när en leverantör åberopar den, och inte vad som händer om parterna är oeniga om det. För det senare finns det ingen erkänd instans som fattar beslut för dessa MKB-rapporter.